Ett möte

På vägen till jobbet idag sa en kvinna till mig: du är ett kvitto. Sen gick hon. Hon gick inte fort, hon sprang inte, hon lufsade. Det finns inget mer att säga om hennes lufsande. Jag kan inte säga att hon lufsade som om hon visste, av illvilja, kärvänligt eller av hyfs. Det var lufs av renaste sort (dvs en arketypisk lufs). För övrigt - vem lufsar nuförtiden? Jag slutade bry mig.

Jag kan inte hålla med om att jag är ett kvitto, däremot kan jag se mig som ett kvitto på något. Eller: jag är något av ett kvitto. Eller ännu hellre: jag är något av ett kvitto på något. Jag vill inte vara. Jag har blivit. Jag har tvingats bli. Och nu är jag. Jag svär mig fri från inblandning i detta. Min skuld finns inte.

/JJ

* * *
Andra bloggar om: politik, val2006, samhنlle, val 2006, terrorbrott, hot mot demokratin, d?ِda rِ?ster, intressant!